Sora

 

Jag gick väl gång på gång in 

påväg mot Everlövs kyrkas minneslund

    Jag menar, hur många gånger har man inte blivit leggad framför sin egen kyrka? framför sin egen spegel? framför sin egen, ska vi säga, ekvivalens eller, logik? alltså, jag har försökt att överbygga ett slags samtal här, egentligen, under den tid som har förflutit, glidit förbi, eller gått sedan vi sågs, sedan vi "möttes upp". och egentligen har jag studerat dig länge, under denna tid och dessförinnan det vill säga, det vill säga många år nu, det blir alltså många år nu, för, ska jag vara ärlig så har jag har aldrig riktigt kunnat förvänta mig någonting av någon. inte sen det där hände. inte sen det där. ja. sveket hände.

och jag hörde dig, att du beställde en kopp RÖTT TÉ. och såg inte dig men hörde din röst bakom krönet, och, medan jag satt här, satt här och väntade på att du skulle bli klar med yogan så jag kunde röra på mig, bort mot dig, så hörde jag dig beställa och jag hörde även hon på andra änden av beställningsakten, transaktionen om du så vill, och jag hörde hur det stod stilla, samtidigt som det gick framåt. och jag hörde rösten av VERONICA MAGGIO i högtalaren bakom och jag såg en stor målning av en osynkad svamp på väggen. osynkad för att den kändes som både den och dess framställningsmetod, alltså metoden som både är ett medel och ett motiv på samma gång, var utdaterat? utdaterat och malplacerat? anakronistiskt, långt borta, distanserat shit jag kände mig så distanserad för att inte säga alienerad i förhållande till denna målning. en målning som jag nu ser på havets botten. framförallt när jag ser på dig och jag ser i spegelbilden i dina ögon, att botten syns där. inte att den visas där men att den syns där. och det är BOLT jag är så ledsen att det har urvattnats av det där men så är det och det finns ingenting att göra